Skit.
Riktigt jäkla skit. Inte bara idag, varit så längen och kommer säkerligen fortsätta så. Men extra skit idag. Blir bara skit, vad jag än gör. Känns hopplöst. Vill gå upp i rök och inte komma tillbaks nå mer. Nu bara slänger jag ur mig allt jag har.
Jag rycker upp mig, planerar, fixar och tror att ja äntligen kommit på banan och fått det ordnat för mig. Men icke. Gång på gång på gång så lyckas jag strula till det å nå vänster. Tur är inget för mig tydligen.
Att en så fantastisk varelse som Abi kom in i mitt liv, min bästa och finaste vän jag nånsin haft, ramla in i mitt liv, så tur kan jag inte förstå att jag hade, att få lära känna henne och få leva med någon så genomsnäll och gav så otroligt med kärlek <3 Det är nästan 1,5år sedan hon somna in och jag har fortfarande riktigt svårt att acceptera hennes bortgång. Vi skulle ju ha flera år till tillsammans. Jag hade precis ordnat ett hus med tomt åt oss, hon älskade verkligen flytten hit. Han knappt bo in oss onnan hon "rycktes" ifrån mig.. Kände mig så hjälplös, att inget kunde göras, att jag inte kunde göra något för min bästa vän. Hon som gett mig så mycket...
Och nu har jag en till lika fin och underbar vän, Freddie, som jag också försöker gör allt för. Försöker hitta en fyrbent vän till henne som kan flytt in till oss, men misslyckas än så länge även med det. Jag införskaffar en "ny" och "bättre" bil, för att vi ska kunna ut och åka bekvämt på roligheter i alla årstider och väder, men misslyckas där med och behöver lägga ut mer pengar än jag räknat med och inte har råd med. Den startar inte ens längre! Och andra bilen är bromsarna paj på igen, så den är inte heller körduglig. Jag planerar in utställningar, kurser jag vill gå med henne, doftprov, träningar och tävlingar. Men det bara skiter sig av olika anledningar hela tiden.
Jag försöker roa mig med sånt som jag tycker är roligt och mår bra av, t ex att sy. Allra helst att sy artiklar till vinthund, främst saluki och börjat lite smått för afghan. ÄLSKAR att sy vintertäckena i softshell, är så roligt att hitta fina tyger och färger att kombinera. Att göra något funktionellt både för ägare och hund, som båda blir glada av, komma på nya små detaljer och lösningar. Där får jag inte heller behålla glädjen. Bl a en dam som inte bor i Sverige och som är saluki uppfödare och har företag som gör och säljer flera olika täcken, halsband, koppel mm. Jättefina saker och jag har själv handlat av henne och rekomenderat henne! Men hon går på mig och anklagar mig för att kopiera hennes täcken, delar mina bilder och anklagar mig officielt på sin fb..
Alla vinthundstäcken liknar varandra, jag tycker att det gör ju alla andra hundtäcken också. Jag kämpar och gör mönstrena till mina täcken själv, hittar på egna lösningar och detaljer, gör i olika mönster och färger, jag gör det jag känner för. Det är en hobby och det blir inte många täcken på ett år. Det som hon retar sig mest på är att lösningen på magplattan (snoddar och dragkedja) är lika som hennes. Men det är ju som att säga "Nä du får inte sätta dragkedja i din jacka, för jag har redan satt dragkedja i min jacka, det är bara min smarta lösning och ingen annans!". Så får hon med sig några av sina följare och vänner som också trycker ner mig och sprider rent skit snack. Jag tappar orken och lusten att hålla på... Finner inte riktigt den där riktiga glädjen i det längre, som jag hade hela tiden förr...
Jag tappade sylusten ganska snart efter gymnasiet, hittade den igen när Abi flyttade hem till mig, tappade den igen när hon gick bort, fann den igen tackvare underbara vänner, men sen tappat den igen efter att fått skit efter skit. Nu hittar jag inte riktigt tillbaka. Får nått ryck ibland då underbara männsikor hör av sig och är så glada och nöjda med sina nya saker till sina bästa fyrfota vänner.
Jag trodde att jag hade hittat min livskamrat, min livs kärlek. Han som lovade och sa att han aldrig nånsin skulle kunna göra mig illa eller vara otrogen, jag var hans livskärlek också. Vi var bästa kompisar. Samma knäppa humor. Hade intressen/hobbys tillsammans och på varsitt håll. Han friade till mig. Vi hade hus, bil och hund. Det var ju klart liksom. Jag skulle bara bli klar i sthlm och hitta ett nytt jobb hemmakring så skulle vi börja planera barn. Men så fanns hela tiden funderingarna där, efter att jag gång på gång fått meddelanden av andra tjejer. "Jag var med din sambo medans du var i sthlm och jobba" "Är han din fästman? Jag visste inte det, vi har haft sex medans du var bortrest i Tyskland" "Jag har hört att han har legat med hon. Är inte ni typ kompisar?".
Han lovade att något sådan skulle han aldrig kunnat göra, och jag trodde honom. Men tankarna låg och gnagde, vårat förhållande blev inte vad det varit och tillslut fick jag flera bevis på att jo, han hade varit med alla dom tjejerna och fortsatte. "Men dom betyder ju ingenting, vad spelar det för roll? Det är ju dig jag vill vara med."
Tilliten försvann och tog död på oss. Han hitta en ny som nästan hade flyttat in när jag kom hem efter en månads jobb i sthlm. Bara några veckor efter jag hade flyttat ut så var hon gravid. Och under hela den här tiden så tyckte hon att vi skulle bli bästa kompisar... Fanns inte på världskartan! Jag var helt knäckt...
Tog ungefär ett år innan jag kom över honom och vårt förhållande helt. Jag tycker än idag att det är synd att jag mista en bästa vän, men aldrig nånsin att det tog slut.
Men det är ca 4år sedan nu och här sitter jag singel i ett hus. Inte en enda karl i sikte. Nästa år fyller jag 30år. Ingen kris eller panik egentligen, men... När jag var yngre trodde ju jag att vid 25-30, då skulle jag redan ha funnit min livskärlek och ha ett barn ihop och åtminnsone ett till påväg. Är så långt ifrån dom drömmarna och fantasierna. Mina underbara systrar har hittat sina livskärlekar, dom har köpt hus ihop, nyss fåt sina barn ihop, så dom har små kusiner nu och jag får vara moster till världens två finaste pojkar! <3
Men mitt i alltihopa så känner jag mig så misslyckad. Att inte jag kunnat hitta en karl, inte gett mina föräldrar något barnbarn, eller mina systrars söner en kusin i deras ålder. Egentligen kanske bara strunt att tänka på, men så går tankarna.
Dom karlar som visat intresse är 50-60bast eller typ 20... Så mycket äldre karlar är det väl inget fel att dejta, men är inget som intresserar mig. Dom har liksom redan gjort det där jag gärna vill göra och ha. Dom har haft det där magiska ögonblicket vid mötet av sitt först födda barn, uppfostrat någon, renoverat sitt första hus ihop med någon, osv osv. Och alla dessa yngre vet knappt vad dom ska göra med livet eller sitter alldeles för mycket vid en dator (vilket jag redan levt med en gång och gör gärna inte om) eller bara tycker det är häftigt att ha en "äldre brud" som troligen deras föräldrar kommer kolla snett på. Säkerligen mycket fåniga tankar, men så går dom... Dom karlar/grabbar som har "rätt" ålder, dom hör av sig med dickpicks och tror man ska falla för dom?! Kom igen...
Är jag så knäpp, dryg och dålig människa/kvinna att ingen passar ihop eller vill vara med mig?
Och att jag inte kommer i halva min garderob gör ju inte saken bättre... Jag har inte råd med att köpa någon ny och vill inte heller. Jag vill kunna ha dom fina kläder jag redan en gång lagt ut pengar på. Så utseendet är ju inget att lita på när jag ska försöka hitta en karl heller. Oftast så bryr jag mig inte vad andra tycker. Men ibland så lyckas ju nån jäkel slänga ur sig en kommentar som lyckas klämma sig in och rulla igång tankarna och ibland tom få fram en tår. När jag är på gott humör eller behöver bli på gott humör så tycker jag att det är roligt att piffa till sig lite, t ex sminka mig innan jag ska på jobbet. Jag jobbar i fönsterfabrik, så det finns liksom inget "tvång" eller behov till att ha smink på sig varande dag, tycker jag! Men så öter man någon som börjar med en komplimang och smicker och slutar med vad som känns som en näve i magen. "Hej! Men va snygg du är idag! Varför har du inte smink på dig oftare?!" Ehh, tack eller??? "Men vad har du i håret, är du en indian eller?" Då hade jag en snusnäsduk som ett hårband...
Som sagt, oftast bryr jag mig inte, men ibland så lyckas folk ändå... Stark, men trött.
Och vad vill jag med det här inlägget? Egentligen ingenting särskilt, bara få kräka ur mig, utan att prata med någon... Finns så mycket mer som ligger å grubblar, men det behöver jag förhoppningsvis inte ta upp också.
Jag rycker upp mig, planerar, fixar och tror att ja äntligen kommit på banan och fått det ordnat för mig. Men icke. Gång på gång på gång så lyckas jag strula till det å nå vänster. Tur är inget för mig tydligen.
Att en så fantastisk varelse som Abi kom in i mitt liv, min bästa och finaste vän jag nånsin haft, ramla in i mitt liv, så tur kan jag inte förstå att jag hade, att få lära känna henne och få leva med någon så genomsnäll och gav så otroligt med kärlek <3 Det är nästan 1,5år sedan hon somna in och jag har fortfarande riktigt svårt att acceptera hennes bortgång. Vi skulle ju ha flera år till tillsammans. Jag hade precis ordnat ett hus med tomt åt oss, hon älskade verkligen flytten hit. Han knappt bo in oss onnan hon "rycktes" ifrån mig.. Kände mig så hjälplös, att inget kunde göras, att jag inte kunde göra något för min bästa vän. Hon som gett mig så mycket...
Och nu har jag en till lika fin och underbar vän, Freddie, som jag också försöker gör allt för. Försöker hitta en fyrbent vän till henne som kan flytt in till oss, men misslyckas än så länge även med det. Jag införskaffar en "ny" och "bättre" bil, för att vi ska kunna ut och åka bekvämt på roligheter i alla årstider och väder, men misslyckas där med och behöver lägga ut mer pengar än jag räknat med och inte har råd med. Den startar inte ens längre! Och andra bilen är bromsarna paj på igen, så den är inte heller körduglig. Jag planerar in utställningar, kurser jag vill gå med henne, doftprov, träningar och tävlingar. Men det bara skiter sig av olika anledningar hela tiden.
Jag försöker roa mig med sånt som jag tycker är roligt och mår bra av, t ex att sy. Allra helst att sy artiklar till vinthund, främst saluki och börjat lite smått för afghan. ÄLSKAR att sy vintertäckena i softshell, är så roligt att hitta fina tyger och färger att kombinera. Att göra något funktionellt både för ägare och hund, som båda blir glada av, komma på nya små detaljer och lösningar. Där får jag inte heller behålla glädjen. Bl a en dam som inte bor i Sverige och som är saluki uppfödare och har företag som gör och säljer flera olika täcken, halsband, koppel mm. Jättefina saker och jag har själv handlat av henne och rekomenderat henne! Men hon går på mig och anklagar mig för att kopiera hennes täcken, delar mina bilder och anklagar mig officielt på sin fb..
Alla vinthundstäcken liknar varandra, jag tycker att det gör ju alla andra hundtäcken också. Jag kämpar och gör mönstrena till mina täcken själv, hittar på egna lösningar och detaljer, gör i olika mönster och färger, jag gör det jag känner för. Det är en hobby och det blir inte många täcken på ett år. Det som hon retar sig mest på är att lösningen på magplattan (snoddar och dragkedja) är lika som hennes. Men det är ju som att säga "Nä du får inte sätta dragkedja i din jacka, för jag har redan satt dragkedja i min jacka, det är bara min smarta lösning och ingen annans!". Så får hon med sig några av sina följare och vänner som också trycker ner mig och sprider rent skit snack. Jag tappar orken och lusten att hålla på... Finner inte riktigt den där riktiga glädjen i det längre, som jag hade hela tiden förr...
Jag tappade sylusten ganska snart efter gymnasiet, hittade den igen när Abi flyttade hem till mig, tappade den igen när hon gick bort, fann den igen tackvare underbara vänner, men sen tappat den igen efter att fått skit efter skit. Nu hittar jag inte riktigt tillbaka. Får nått ryck ibland då underbara männsikor hör av sig och är så glada och nöjda med sina nya saker till sina bästa fyrfota vänner.
Jag trodde att jag hade hittat min livskamrat, min livs kärlek. Han som lovade och sa att han aldrig nånsin skulle kunna göra mig illa eller vara otrogen, jag var hans livskärlek också. Vi var bästa kompisar. Samma knäppa humor. Hade intressen/hobbys tillsammans och på varsitt håll. Han friade till mig. Vi hade hus, bil och hund. Det var ju klart liksom. Jag skulle bara bli klar i sthlm och hitta ett nytt jobb hemmakring så skulle vi börja planera barn. Men så fanns hela tiden funderingarna där, efter att jag gång på gång fått meddelanden av andra tjejer. "Jag var med din sambo medans du var i sthlm och jobba" "Är han din fästman? Jag visste inte det, vi har haft sex medans du var bortrest i Tyskland" "Jag har hört att han har legat med hon. Är inte ni typ kompisar?".
Han lovade att något sådan skulle han aldrig kunnat göra, och jag trodde honom. Men tankarna låg och gnagde, vårat förhållande blev inte vad det varit och tillslut fick jag flera bevis på att jo, han hade varit med alla dom tjejerna och fortsatte. "Men dom betyder ju ingenting, vad spelar det för roll? Det är ju dig jag vill vara med."
Tilliten försvann och tog död på oss. Han hitta en ny som nästan hade flyttat in när jag kom hem efter en månads jobb i sthlm. Bara några veckor efter jag hade flyttat ut så var hon gravid. Och under hela den här tiden så tyckte hon att vi skulle bli bästa kompisar... Fanns inte på världskartan! Jag var helt knäckt...
Tog ungefär ett år innan jag kom över honom och vårt förhållande helt. Jag tycker än idag att det är synd att jag mista en bästa vän, men aldrig nånsin att det tog slut.
Men det är ca 4år sedan nu och här sitter jag singel i ett hus. Inte en enda karl i sikte. Nästa år fyller jag 30år. Ingen kris eller panik egentligen, men... När jag var yngre trodde ju jag att vid 25-30, då skulle jag redan ha funnit min livskärlek och ha ett barn ihop och åtminnsone ett till påväg. Är så långt ifrån dom drömmarna och fantasierna. Mina underbara systrar har hittat sina livskärlekar, dom har köpt hus ihop, nyss fåt sina barn ihop, så dom har små kusiner nu och jag får vara moster till världens två finaste pojkar! <3
Men mitt i alltihopa så känner jag mig så misslyckad. Att inte jag kunnat hitta en karl, inte gett mina föräldrar något barnbarn, eller mina systrars söner en kusin i deras ålder. Egentligen kanske bara strunt att tänka på, men så går tankarna.
Dom karlar som visat intresse är 50-60bast eller typ 20... Så mycket äldre karlar är det väl inget fel att dejta, men är inget som intresserar mig. Dom har liksom redan gjort det där jag gärna vill göra och ha. Dom har haft det där magiska ögonblicket vid mötet av sitt först födda barn, uppfostrat någon, renoverat sitt första hus ihop med någon, osv osv. Och alla dessa yngre vet knappt vad dom ska göra med livet eller sitter alldeles för mycket vid en dator (vilket jag redan levt med en gång och gör gärna inte om) eller bara tycker det är häftigt att ha en "äldre brud" som troligen deras föräldrar kommer kolla snett på. Säkerligen mycket fåniga tankar, men så går dom... Dom karlar/grabbar som har "rätt" ålder, dom hör av sig med dickpicks och tror man ska falla för dom?! Kom igen...
Är jag så knäpp, dryg och dålig människa/kvinna att ingen passar ihop eller vill vara med mig?
Och att jag inte kommer i halva min garderob gör ju inte saken bättre... Jag har inte råd med att köpa någon ny och vill inte heller. Jag vill kunna ha dom fina kläder jag redan en gång lagt ut pengar på. Så utseendet är ju inget att lita på när jag ska försöka hitta en karl heller. Oftast så bryr jag mig inte vad andra tycker. Men ibland så lyckas ju nån jäkel slänga ur sig en kommentar som lyckas klämma sig in och rulla igång tankarna och ibland tom få fram en tår. När jag är på gott humör eller behöver bli på gott humör så tycker jag att det är roligt att piffa till sig lite, t ex sminka mig innan jag ska på jobbet. Jag jobbar i fönsterfabrik, så det finns liksom inget "tvång" eller behov till att ha smink på sig varande dag, tycker jag! Men så öter man någon som börjar med en komplimang och smicker och slutar med vad som känns som en näve i magen. "Hej! Men va snygg du är idag! Varför har du inte smink på dig oftare?!" Ehh, tack eller??? "Men vad har du i håret, är du en indian eller?" Då hade jag en snusnäsduk som ett hårband...
Som sagt, oftast bryr jag mig inte, men ibland så lyckas folk ändå... Stark, men trött.
Och vad vill jag med det här inlägget? Egentligen ingenting särskilt, bara få kräka ur mig, utan att prata med någon... Finns så mycket mer som ligger å grubblar, men det behöver jag förhoppningsvis inte ta upp också.
//Emma, ful utan smink, tydligen.
